Ibland vet jag inte om det jag känner verkligen är något jag känner eller något som jag bara fått för mig att jag ska känna för att jag verkligen verkligen vill känna det. Och för att jag, som Jacob så fint uttryckte det, tycker om oproportionerligt stora utmaningar. Jag hatar att han kanske har rätt. Och jag hatar att jag gör så här mot mig själv. Det är ju bara fånigt och dumt. Jag borde göra en av två saker: 1) ta tag i det eller 2) glömma det. Men det är ju så svårt att glömma det. Då borde jag kanske ta tag i det.