springtime

Såhär i slutet av våren. Massa tentor, massa plugg. Stress. Och så fort jag gnäller över det så får jag dåligt samvete, för det är ingenting jämfört att skriva uppsats. Så blir det mer ångest och negativa känslor. Fyfan. Så jävla mycket negativa känslor. Och framtidsångest. Ångest ångest ångest. Vid den här tiden på året brukar jag sprudla av våren och dess glada känslor. Jag älskar ju våren och sommaren, jag älskar solen och det gröna och värmen. Den där känslan av att det bara är lite kvar tills man har ledigt från skolan, hela sommaren, trots att det bara innebär att man måste göra något annat. Och här sitter jag inne, med mitt plugg och min ångest. Jävla ångest.

all work and no play...

Den här veckan hade jag först sett fram emot att träffa min mami och alla djuren, speciellt eftersom jag inte träffade dem i Nice på grund av vulkanen. På grund av all stress jag haft den senaste tiden har jag dragit på mig magkatarr igen och kände att det var onödigt att åka Oslo-Stockholm-Skåne-Oslo på mindre än en vecka, så jag bestämde mig för att passa på och stanna i Stockholm lite längre. Men tji fick jag. Idag när jag kom till jobb sa min chef att jag ska jobba på torsdag 14-22. "Men du får ju i alla fall bra betalt, det är ju röd dag."du får ju i Jahapp. Det var den Stockholms-vistelsen. Nu blir det tisdag-onsdag igen. Stress stress stress, tåg 14 h och plugg, tenta, sömnbrist, jobb. Jobb jobb jobb.

All work and no play makes Louise fall apart.

politix

Alltså, det här up and coming VALET. Det börjar äta upp all min energi. Jag blir så himla uppretad och irriterad. Jag vet inte ens var jag ska börja. Jag har länge, alltså verkligen i flera år, sagt att jag inte är intresserad av politik. För det är jag ju inte. Men så fort det vankas valhets runtomkring mig, om det så är riksdagsval, europaval eller val i mitt nya hood Norge, så blir jag helt uppäten av det. Irriterad, engagerad, arg. Jag är så fruktansvärt trött på detta missnöje som de rödgröna håller på med, ledsen av att de sk gröna måste vara så jävla knallröda och vaddå UPP TILL KAMP? Kamp mot vaddå? Mot välfärdssamhället?

Dessutom blir jag så jävla trött på att höra att alliansen kom till makten i en tid av god ekonomi och lite arbetslöshet, och att nu är ekonomin i botten och arbetslösheten rekordhög. Finns det folk som på riktigt tror att finanskrisen beror på den borgerliga regeringen? För i så fall: I've got news for you. Sverige är ett litet land med mycket industri. Produkterna från industrin exporteras, och Sverige tjänar pengar. När ekonomin rasar i andra länder minskar efterfrågan på våra industrivaror --> ekonomin rasar i Sverige. Vi är inte en självbärande ekonomi utan en del av något mycket större.

Med hjälp av en nordisk union eller ett deltagande i EMU skulle vi troligtvis stå lite starkare och klara oss bättre, även om ingen kan undvika de globala effekterna.

Alltså, äh. Jag blir så jävla trött på det här. Ska jag behöva irritera mig över det här i ett halvår nu? Som om det inte räcker med att det blir måndag varje vecka.

Hatar att inte ens kunna prata med de som betyder mest för mig utan att de missförstår allting. Ska sluta prata om sånt som gör mig ledsen/irriterad/arg/trött/upprörd. Allting är ju bara bra och små lätta moln och väldoftande rosor hela FUCKINGS JÄVLA TIDEN.

Saknar mamma.

hårfint

Idag var jag och klippte mig, och som vanligt när man klipper sig nere på kontinenten var det mycket ojande och ooo-ande över mitt ljusa hår. När det dessutom var tonat brunt i vintras som inte helt gått ur. Knäppt. Dessutom så skulle det tunnas och tunnas och tunnas. Som vanligt. Varför gillar inte frisörer tjockt hår? Anyhow, håret ser mycket fräschare och friskare ut nu, och det gör inget att det är tunnare i topparna nu, det ser liksom inte lika "tungt" ut. Känns skönt att ha det ur världen i alla fall. Nu behöver jag inte klippa mig igen förrän typ december eller något, hehe.

Sen ringde K och jag tror att min oförmåga att kunna fokusera på rätt sak när jag multi-taskar förstörde det lite. I went on and on om misslyckat nagellackande. Som om han bryr sig. Men han ringde liksom när jag var mitt uppe i det och ja, jag har ju inte haft så många konversationer de senaste dagarna. Aja, tror i alla fall inte det var så uppskattat och så får jag så dåligt samvete och så blir allt bara en dålig spiral. Önskar jag kunde fokusera på rätt sak ibland. Som att hjälpa K när han har det jobbigt. Ska försöka skärpa mig.

Imorgon ska jag packa min väska och mina grejer, men jag åker inte hem till oslo förrän på lördag kväll. Kommer seeent på kvällen och sen blir det jobb på söndag. Hem till verkligheten med andra ord. Det ordnar sig.

working nine to five

(fast more like 7.30 to 16)

Börjar bli så jävla trött på jobbet. Tur att det bara är måndag kväll kvar innan jag åker på välförtjänt semester. Jobba dubbelt + påsk, i kombination med att studera på 300% av heltid.. Yes, I fucking deserve this.

Anyhow. I egenskap av att vara ansvarig på de pass jag jobbar så var jag här 7.30 imorse. När ingen mer hade kommit kl 8.30 blev jag lite fundersam (okej att de sällan brukar komma innan klockan åtta även om de ska det, men en halvtimme försent utan att ringa? inte okej). Smsade chefen. Han ringde strax tillbaka och meddelade att fröken A försovit sig. Jag orkar inte länka men jag har nämnt henne förut. Och inte i positiva ordalag. Fröken A har varit på påskeferie i två veckor, något som förvånade alla eftersom 1) hon precis börjat jobba här och 2) ingen annan fått ledigt under påsken. Jag hade till och med svårt att få ledigt en dag, trots att jag jobbat här sedan september och alltid ställer upp extra. Trots att jag inte har tagit ledigt utan faktiskt bytt bort alla mina pass när jag ska iväg.

Ja, ja. Nu kommer väl fröken A att skämmas när hon kommer, och inte vara så jävla jobbig. Tänkte jag. Trodde jag. Jag hade fel. Inte ens en ursäkt att hon kom 1,5h försent. Ingenting. Sen när jag skulle gå och äta lunch så bah "aha, jag hade tänkt äta nu". Jag typ "jaha, du får vänta, jag har varit här sen 7.30". Sen kom hon in på kontoret när jag satt och åt och bara "jag sätter in min pizza i ugnen nu, det tar väl tio minuter". Som att hon har någon sorts auktoritet att bestämma när min paus är slut? Sur som jag redan var tänkte jag att då kommer jag och avbryter hennes lunch när exakt 30 minuter har gått (ja, jag vet, sjukt småsint av mig). Så det gjorde jag. Och då bad hon mig vänta lite för att hon inte var klar. Herregud, vad är det för fel på människan?

Jag tror hon helt saknar pejling på sociala mönster och beteenden. Skitjobbigt. Aja. Snart är den här arbetsdagen slut och jag får komma ut i solen. Hurra.

det här med att jobba

Alltså, jag har ett jobb där jag är skiftledare/ansvarig. För det mesta så är det väldigt lugnt på jobbet och inte särskilt mycket att göra - med andra ord ganska tråkigt. På grund av detta så brukar jag låta de andra som jobbar ta lite fler och längre pauser, och är i allmänhet ganska snäll mot dem. I gengäld hoppas jag att de ska tycka om mig och ha förståelse de gånger då jag är lite trött eller då det är mycket att göra.

Idag har det varit extremt mycket att göra, vilket jag gjorde klart för min medarbetare väldigt tidigt. Detta verkade hon ganska nöjd med - inte så konstigt kanske eftersom mycket att göra är lika med mindre tristess. Trots detta tog hon matpaus på nästan en timme - trots att tiden som är avsatt för paus om dagen egentligen bara är en halvtimme. Nåväl, tänkte jag, ingen idé att tjata och gnälla, hon jobbar säkert bättre efter en lång paus. När klockan började närma sig åtta (jag börjar 15.30) så började jag känna mig hungrig och sliten - jag hade ju trots allt inte haft en stilla stund på 4,5h. Ska bara städa klart på mjölkkylrummet och sen ska jag ta paus, tänkte jag. Det dröjde inte länge förrän jag hörde hennes röst: Louise! Louise!

Jag: jag hör dig inte, du får komma in hit istället för att stå och skrika utanför.
Hon: kan jag få paus, jag fryser så mycket!
Jag: varför har du inte på dig din [jobb]fleecetröja?
Hon: jag hann inte hämta den hemma innan jobbet
Jag: varför har du den inte här? du har ju fått skåp?
Hon: jag tar hem den varje gång.
Jag: okej, men jag fryser också, och jag har inte hunnit äta ännu, det är väldigt mycket att göra idag så vi hinner inte ha så mycket paus som vi brukar
Hon: fryser du också?
Jag: ja, jag håller på och städar mjölkkylen?
Hon: okej, men jag tänkte att jag kunde ta en paus och dricka lite te och värma mig nu, så kan du äta sen.
Jag: ehh..... du kan sätta på te och ta med dig till kassan, men som jag sa har vi inte tid att ta så mycket paus idag.

Blehblehbleh. Märks det att jag är lite irriterad eller? Det gör inget, för det är jag ju också. Och jag blir bara mer och mer irriterad på den här tjejen varje gång vi jobbar tillsammans. Varje gång har hon gjort massa fel och det är ju okej - om det inte vore samma fel varje gång nästan. Och så räknar hon alltid fel när hon räknar kassan. Hur svårt är det liksom? Och att gå på hudvårdsskola är INTE samma sak som att läsa två år från läkarlinjen - på ett år. GAH.

ps. jag är inne i en extremt stressig period så förvänta er inga glada inlägg här förrän typ mitten av april...