by public demand

Min kära mor har uttryckt ett missnöje över att min blogg är tråkig och att jag skriver för lite. Jag har ingen bra ursäkt, men är jättebra på att hitta på sådana. Men jag funderar och funderar över en Oslo-blogg. Kanske, kanske inte. Hur som helst, för att sluta vara så himla tråkig ska jag berätta om en sak som hände mig alldeles nyligen.

Intet ont anande satt jag ute på gårdsplanen (jajamänsan, jag är hos mina föräldrar på landet) vid frukostbordet. Katten satt i stolen bredvid och hunden (Cayenne) satt på bordet. Inga konstigheter. Pappa höll på och byggde ett tak och mamma plockade undan efter frukosten. Jag drack kaffe. Då, när jag satt där i mina morgonfilosoferingar (i ärlighetens namn finns det inga sådana, jag är, som bekant, ingen morgonmänniska) hände det. Getingen kom. Och istället för att brutalt attackera mig, som getingar allt som oftast gör, så satte den sig på bordet framför mig. Paniken hade redan infunnit sig, men getingen var alldeles för nära för att jag skulle våga ens röra mig. Och just där, just då, på bordet, när jag drack mitt morgonkaffe hände det. Getingen kissade.

Nej, jag skämtar inte. Getingen kissade på bordet. Mitt framför ögonen på mig. Jag såg en geting kissa. Det var den minsta kisspöl (vaddå pöl, prick snarare) jag någonsin sett, men egentligen, vad hade jag väntat mig? (Jag hade väl i och för sig inte väntat mig kiss alls, men ändå.)

Jag har sett en geting kissa. Sjuk grej.