Alltså jag vet inte. Jag har typ noll pengar (är så glad att jag om en vecka befinner mig hos mina kära föräldrar, på en armlängds avstånd från deras fulla skafferi) men ändå så kunde jag inte låta bli att förbarma mig över den stackars italienaren (som egentligen kom från argentina och numer bor i Madrid) vars kort var på villovägar och som inte kände någon här i Oslo som kunde hjälpa honom. Jag antar att det är på grund av att jag själv alltid tappar bort saker och önskar att någon kunde förbarma sig över mig.

Känner mig i alla fall helt varm i hjärtat av att ha hjälpt en vegan (!!) att få något att äta i detta o-vegan-vänliga och dessutom för närvarande ganska kalla land.

Det finaste kanske var att han nästan inte vågade erkänna att han inte åt kött men lyste helt upp när jag sa att jag inte heller gör det. Det var ett fint ögonblick. Och sen fick jag en fin lång pratstund. Han lovade att komma tillbaka, inte för att handla men för att säga hej, om han fick jobbet som han var här för intervju till.