För var dag som går blir jag mer och mer konfunderad över saker som jag normalt sett inte direkt reflekterar över. Det är all denna tid som jag spenderar framför dataskärmen i sällskap av mig själv tror jag. Dagens förstasidesnyhet på dn.se fick mig att bokstavligen sätta morgonkaffet i halsen. Lagstiftning om civilkurage? Har regeringen slagit huvudet i något hårt? Jag var tvungen att kolla om det var första april tre gånger innan jag förstod att det inte var ett april-skämt.
Artikeln inleds alltså med att man får läsa om Olle Reiz som ingrep när tjuvar slangade bensin från en bil och sedermera blev överkörd och avled. Läser man vidare så förstår man att Reiz var en bra man (såklart han var, han ingrep vid ett brott!) och att regeringen tycker att fler borde vara som honom. Naturligtvis är det önskvärt att alla som bevittnar ett brott ingriper, oavsett om det handlar om sexuella trakasserier, rån eller misshandel. Men med tanke på riskerna vid vissa situationer så känns det helt absurt att man ska kunna bli straffad för att inte ha ingripit. Jag menar, se bara på den föredömliga mannen Reiz. Han dog till följd av att ha ingripit vid ett brott som inte egentligen hamnar särskilt högt i straffskalan (ja, nu när han är död så förändrades ju straffskalan radikalt, men det är en annan historia). Ska då folk våga ingripa i alla lägen?
Det handlar för övrigt bara inte om huruvida folk ska våga ingripa. Jag menar, det vore jättebra om alla människor vågade ingripa. Jag vill gärna tänka mig att jag skulle göra det i alla fall... Men för det fall att människor i framtiden inte vågar ingripa ändå - hur bevisar du att personen såg något utan att ingripa?
Och vad innebär det här för arbetet med att få fram vittnen till händelser? "Oj jag såg ju det här brottet men jag ingrep inte så om jag träder fram och vittnar nu så kanske jag blir straffad för att jag inte ingrep..." Jag vet att jag ställer det på sin spets - men är inte det vad man måste göra ibland?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar