Jaha. Här sitter man. Mitt i natten. Med vetskapen att man ska jobba om bara några timmar. Ändå så kan man inte sova. Och ja, jag pratar om mig själv. Jag måste skärpa mig på något sätt. Men hur ställer man om sin kropp till en dygnsrytm som den inte vill ha? Den kämpar emot hela tiden. Det är fan inte lätt när det är svårt.

Och svårt, ja det är det. Det är svårt för att jag lurar mig själv gång på gång. Det är svårt för att jag gör dumma val och för att jag inte har någon självbevarelsedrift. I alla fall inte när det gäller känslor. I alla fall inte när det gäller mitt ömma hjärta. Nej nej. Nu tror jag att jag återigen tagit mig vatten över huvud. Jag är inte säker. Det känns som om jag vinglar på någon sorts lina, ständigt på väg att tappa balansen. Jag har gått för långt för att backa, men målet är oändligt långt bort och risken för att falla är överhängande. Kan du leva vid en brant med ena foten över kanten?