kärlek

Idag såg jag något fint på bussen hem från gymmet. Det var något sånt där vackert och obeskrivligt, något som jag aldrig kommer att kunna återge med ord. I alla fall inte på ett sätt som gör det rättvisa. Det var så fint att jag nästan ville börja gråta. Jag blev så rörd och kunde inte sluta titta. Jag försökte sluta men ... Det var en pappa och hans lilla lilla son. Pojken var kanske 1-2 år, och när de kom på bussen låg han i vagnen och grät. Pappan plockade upp honom ur vagnen och knäppte upp overallen så att pojken kunde komma ut ur den med armarna och överkroppen. Sedan satte sig pappa ner med pojken vänd mot sig i knät och knäppte upp sin egen jacka. Pojken slutade genast gråta och tryckte huvudet mot pappan och höll ett stadigt grepp i pappans tröja ända tills han somnade.

Under hela tiden så höll pappan om pojken på ett så fint sätt, strök honom över håret och plockade bort något ludd som lagt sig i håret. Och blicken... Det var en blick av renaste kärlek. Det var så fint.

Det här är liksom verkligheten. Men man ser det så sällan när man är själv. Det var så fint att jag ville gråta.